satsa
"Att bli bra på nåt" är något som man ofta kan höra folk säga i vardagliga samtal. "Bra". Jag vill bli bra på, åka skidor, hålla tal, laga mat eller i mitt fall, paddla kanot. Jag tycker sådant är trevligt. Jag gillar att folk gör något nytt och utmanar sig själva. Dock så skulle jag vilja försöka finna mig själv i vad just bra betyder med detta inlägg. Allt jag vet är att det betyder nåt helt annat för mig än vad det gör för alla andra.
När jag var lite och provade forspaddling hos min farmor i Greghnamannagh kanalen, Irland sa jag också efter en hel veckas läger, det här vill jag bli bra på. Det ville jag verkligen! För att det var så jäkla kul! När jag för fyra år sedan stötte på kanotslalom i Nyköping vid Perioden och efter helgen återvände och provade på kanotslalom för första gången med Marcus G, kände jag samma sak. Det här ska jag bli bra på. Det var även precis det jag sa när jag efter mitt första SM i augusti 2010 öppet för första gången frågade Marcus om mina chanser att börja Kanotgymnasiet, varpå han svarade att Kanotgymnasiet var för atleter som ville satsa mot världseliten. Mitt svar "Det här är något jag verkligen vill bli bra på".
Så likt alla andra i världen som säger precis som jag har sagt så många gånger så satte jag igång och tränade. Ovetandes för vad jag gav mig inpå. Träningar varje dag, innan och efter skolan/jobbet. Sedan läxor och mer slit när man redan är helt slutkörd. Henrik Nilsson sade för ett par veckor sedan, i slutet på sina sista OS-preparationer, att "jag orkar inte med något annat än att vara idrottsman just nu". Såna perioder hade jag också under mitt första år på Kanotgymnasiet. Det var tufft och jag måste erkänna att en hel del annat i livet fick komma i andra, till och med tredje hand. Och ett år senare kände jag mig fortfarande inte bra på nånting vad kanotslalom hette.
Mitt andra år var stabilare. Jag tränade hårdare, oftare och längre. Jag var utomlands totalt sett 3 månader och tränade och tävlade. Mitt sista år på gymnasiet började mina pefekta betyg komma i andra hand. Prioriteringar som var nödvändiga för att jag skulle orka fokusera på slalomträningen. Jag blev starkare, större allt förutom mina ben - och snabbare i forsen. Idag är jag sveriges mest sponsrade slalomkanotist, redan avgjort sverigecupen med en tredje placering och rankad för tillfllet delad trea av alla kanotister i Sverige. Jag känner mig måttligt godkänd som slalomkanotist. Inte i närheten av bra.
De senaste veckorna har jag umgåtts en hel del med mina vänner. Det känns allt vanligare att det står om mig i tidnigarna och andra media. sedan början av 2012 har jag synts i teve eller tidning minst en gång i månaden. Plötsligt så känns det som andra tar mina mål på lite större allvar och andra tycker faktiskt att jag har blivit "bra" på paddla. Men det är just här som jag känner mig en aning förtvivlad eller kanske till ro på samma gång med. Jag har lagt ner hela mitt liv i ett antal år nu dedikerat till en enda sak och jag är fortfarande så långt ifrån bra som stjärnan är nära min hand just nu när jag sitter och skriver. Jag tror det kommer bli svårt att få folk att förstå vad en idrottsman gör för att faktiskt bli bra på nåt. Vilka uppoffringar som görs och har gjorts i alla år. Men också vilken glädje och frid som denna belönas med. Det kan man bara till fullo förstå om man verkligen gör det på riktigt. Om man verkligen vill bli bra på riktigt. Och om man någon gång i fjärran verkligen blir BRA på riktigt.
"Bra" har för mig ett stort värde och är inte så lätt vunnet. Jag tror det många menar är att de skulle vilja lära sig nåt. Att lära sig något, använt i det sammanhanget tänker jag mig är på den nivå som skolan undervisar på. Man blir medelmåttig på något, kanske till och med i riktiga mått mätt bara måttligt godkänd. Man har fortarande en lång väg tills man är bra på t ex matte.
Därför uppmuntrar jag alla att försöka bli bra på något, men jag är fullständigt förstående för att du inte har en aning om vad det innebär när du påbörjar din resa. Det hade inte jag heller!
Kommande intressanta diskussion kan vara, vilken sinnesro man måste ha för att kunna vara så ärlig mot sig själv varje dag, uppmuntra ens framgånger men samtidigt se hela bilden av hur långt kvar det är till fulländad teknik.
När jag var lite och provade forspaddling hos min farmor i Greghnamannagh kanalen, Irland sa jag också efter en hel veckas läger, det här vill jag bli bra på. Det ville jag verkligen! För att det var så jäkla kul! När jag för fyra år sedan stötte på kanotslalom i Nyköping vid Perioden och efter helgen återvände och provade på kanotslalom för första gången med Marcus G, kände jag samma sak. Det här ska jag bli bra på. Det var även precis det jag sa när jag efter mitt första SM i augusti 2010 öppet för första gången frågade Marcus om mina chanser att börja Kanotgymnasiet, varpå han svarade att Kanotgymnasiet var för atleter som ville satsa mot världseliten. Mitt svar "Det här är något jag verkligen vill bli bra på".
Så likt alla andra i världen som säger precis som jag har sagt så många gånger så satte jag igång och tränade. Ovetandes för vad jag gav mig inpå. Träningar varje dag, innan och efter skolan/jobbet. Sedan läxor och mer slit när man redan är helt slutkörd. Henrik Nilsson sade för ett par veckor sedan, i slutet på sina sista OS-preparationer, att "jag orkar inte med något annat än att vara idrottsman just nu". Såna perioder hade jag också under mitt första år på Kanotgymnasiet. Det var tufft och jag måste erkänna att en hel del annat i livet fick komma i andra, till och med tredje hand. Och ett år senare kände jag mig fortfarande inte bra på nånting vad kanotslalom hette.
Mitt andra år var stabilare. Jag tränade hårdare, oftare och längre. Jag var utomlands totalt sett 3 månader och tränade och tävlade. Mitt sista år på gymnasiet började mina pefekta betyg komma i andra hand. Prioriteringar som var nödvändiga för att jag skulle orka fokusera på slalomträningen. Jag blev starkare, större allt förutom mina ben - och snabbare i forsen. Idag är jag sveriges mest sponsrade slalomkanotist, redan avgjort sverigecupen med en tredje placering och rankad för tillfllet delad trea av alla kanotister i Sverige. Jag känner mig måttligt godkänd som slalomkanotist. Inte i närheten av bra.
De senaste veckorna har jag umgåtts en hel del med mina vänner. Det känns allt vanligare att det står om mig i tidnigarna och andra media. sedan början av 2012 har jag synts i teve eller tidning minst en gång i månaden. Plötsligt så känns det som andra tar mina mål på lite större allvar och andra tycker faktiskt att jag har blivit "bra" på paddla. Men det är just här som jag känner mig en aning förtvivlad eller kanske till ro på samma gång med. Jag har lagt ner hela mitt liv i ett antal år nu dedikerat till en enda sak och jag är fortfarande så långt ifrån bra som stjärnan är nära min hand just nu när jag sitter och skriver. Jag tror det kommer bli svårt att få folk att förstå vad en idrottsman gör för att faktiskt bli bra på nåt. Vilka uppoffringar som görs och har gjorts i alla år. Men också vilken glädje och frid som denna belönas med. Det kan man bara till fullo förstå om man verkligen gör det på riktigt. Om man verkligen vill bli bra på riktigt. Och om man någon gång i fjärran verkligen blir BRA på riktigt.
"Bra" har för mig ett stort värde och är inte så lätt vunnet. Jag tror det många menar är att de skulle vilja lära sig nåt. Att lära sig något, använt i det sammanhanget tänker jag mig är på den nivå som skolan undervisar på. Man blir medelmåttig på något, kanske till och med i riktiga mått mätt bara måttligt godkänd. Man har fortarande en lång väg tills man är bra på t ex matte.
Därför uppmuntrar jag alla att försöka bli bra på något, men jag är fullständigt förstående för att du inte har en aning om vad det innebär när du påbörjar din resa. Det hade inte jag heller!
Kommande intressanta diskussion kan vara, vilken sinnesro man måste ha för att kunna vara så ärlig mot sig själv varje dag, uppmuntra ens framgånger men samtidigt se hela bilden av hur långt kvar det är till fulländad teknik.
Kommentarer
Skicka en kommentar