Lance A.
Lance Armstrong har under två intervjuer med Oprah (280min) erkännt sitt dopingfuskande, efter en över 20år lång karriär och 7 Tour de France vinster. Han har blivit ifråntagen sina titlar och mediestormen runt den amerikanska hjälten är enorm, minst sagt. En man som drabbats av testikelcancer, återvänder och fortsätter att vinna. En hjälte, i miljoners ögon. Kanske framför allt störst hos cancersjuka, som haft en stor profil att se upp till. Genom åren har Lance A. testats för doping mer än någon annan människa/atlet genom tiderna. Anklagelserna har funnit genom alla tider, men han har upprepat och konsekvent stått på sig att alla anklagelser är lögner, så till den grad att han till och med stämt sin personal som vänt sig emot honom. Och vunnit!
Jag känner en oerhörd avsky till denna man när jag tittar på intervjuer där han talar till sina fans och bygger upp sig själv som en gud! Hur han påstår att han har haft de jobbigaste motgångarna med cancer, men tack vare hans överlägsna fysik ändå är snabbast. "I left at the top and returned to the top." Nice du är kung!
Samtidigt som jag känner mig förtvivlad och sorgsen för de atleter som tyvärr har tävlat på ärliga villkor mot en hel organisation som uppenbarligen alla är med på att fuska, så kan jag inte låta bli att beundra den överaturliga förmågan som Lance A. visar när han sprintar ifrån resterande TDF-fältet över alperna.
Liksom resten av världen vill jag också se dessa overkliga lopp. Jag vill se atleter hoppa längd på ett ben och tre gånger så långt som alla andra bara för att han har varit uppväxt i ett träsk där man måste kunna hoppa långt. Jag vill se sprintare kaxigt springa ifrån resten av världens snabbaste slående sig själv på bröstet. Det får mig att tappa hackan och tänka, hur i helvete kan någon göra sådär. Det är i dessa stunder som legender skapas. Det är det som säljer och det som verkligen gör idrott RIKTIGT RIKTIGT attraktiv.
Kanske är det globaliseringen och informationsflödet som gör dagens brukare uttråkad om det inte är en 3åring som kan spela Bachs livslånga verk, till perfektion. Kanske blir kraven på atleterna att hela tiden slå rekord större. För annars är du bara som alla andra, en människa, en atlet som gör exakt vad andra gjorde för 10år sen. Det kan mycket väl vara den framtid vi är påväg emot. Jag hoppas bara att bristen på övernaturliga, gudaliknande vinster/prestationer inte kommer resultera i minskat intresse för idrott från allmänheten. Dock är jag rädd att så är fallet.
Kanske blir ett OS-guld ointressant om det är för uppnåeligt. Om folk plötsligt förstår att det bara är grannen next door som har tränat envist och rätt i 20 år. Kanske blir det tråkigt när det inte finns någon obeskrivlig talang bakom, något mystiskt oförklarligt. Jag hoppas verkligen det inte blir så.
Dock kanske en sådan utveckling sporrar ett större idrottande hos människor där idrottare kan tävla på jämnare villkor med ärligt spel emellan sig. Konsekvensen blir nog hårdast hos de som håller på med idrott ur vinstsyfte, för ur ett marknadsföringsperspektiv säljer en Gud bättre än en människa!
Intervjuerna på SR
Okrossbar Armstron på Youtube.com (lägg märke till 5:25, han klappar "sportsligt" sin konkurrent när han sprintar förbi)
Jag känner en oerhörd avsky till denna man när jag tittar på intervjuer där han talar till sina fans och bygger upp sig själv som en gud! Hur han påstår att han har haft de jobbigaste motgångarna med cancer, men tack vare hans överlägsna fysik ändå är snabbast. "I left at the top and returned to the top." Nice du är kung!
Samtidigt som jag känner mig förtvivlad och sorgsen för de atleter som tyvärr har tävlat på ärliga villkor mot en hel organisation som uppenbarligen alla är med på att fuska, så kan jag inte låta bli att beundra den överaturliga förmågan som Lance A. visar när han sprintar ifrån resterande TDF-fältet över alperna.
Liksom resten av världen vill jag också se dessa overkliga lopp. Jag vill se atleter hoppa längd på ett ben och tre gånger så långt som alla andra bara för att han har varit uppväxt i ett träsk där man måste kunna hoppa långt. Jag vill se sprintare kaxigt springa ifrån resten av världens snabbaste slående sig själv på bröstet. Det får mig att tappa hackan och tänka, hur i helvete kan någon göra sådär. Det är i dessa stunder som legender skapas. Det är det som säljer och det som verkligen gör idrott RIKTIGT RIKTIGT attraktiv.
Kanske är det globaliseringen och informationsflödet som gör dagens brukare uttråkad om det inte är en 3åring som kan spela Bachs livslånga verk, till perfektion. Kanske blir kraven på atleterna att hela tiden slå rekord större. För annars är du bara som alla andra, en människa, en atlet som gör exakt vad andra gjorde för 10år sen. Det kan mycket väl vara den framtid vi är påväg emot. Jag hoppas bara att bristen på övernaturliga, gudaliknande vinster/prestationer inte kommer resultera i minskat intresse för idrott från allmänheten. Dock är jag rädd att så är fallet.
Kanske blir ett OS-guld ointressant om det är för uppnåeligt. Om folk plötsligt förstår att det bara är grannen next door som har tränat envist och rätt i 20 år. Kanske blir det tråkigt när det inte finns någon obeskrivlig talang bakom, något mystiskt oförklarligt. Jag hoppas verkligen det inte blir så.
Dock kanske en sådan utveckling sporrar ett större idrottande hos människor där idrottare kan tävla på jämnare villkor med ärligt spel emellan sig. Konsekvensen blir nog hårdast hos de som håller på med idrott ur vinstsyfte, för ur ett marknadsföringsperspektiv säljer en Gud bättre än en människa!
Intervjuerna på SR
Okrossbar Armstron på Youtube.com (lägg märke till 5:25, han klappar "sportsligt" sin konkurrent när han sprintar förbi)
Kommentarer
Skicka en kommentar